Det är i motvind som en drake stiger

Idag skedde kanske en förändring där uppe i huvudet.. efter en ångestattack och flera dagars tjat från min familj.

Jag har gått ner ännu mer här nere i alperna. 2 tuffa träningspass per dag och så har väl maten varit i underkant kanske. Trodde jag var "nöjd" med min nya vikt men det är bara ännu ett bevis på att man faktist aldrig kommer tycka att man ser perfekt ut. Vissa dagar nu för tiden gör jag ifs det när jag tittar i spegeln och ser nästan en kopia av en "thinspo" bild titta tillbaka. Då blir jag, eller anorexin, glad. Men det är falsk lycka. Jag satt och kluddrade i skuggan idag och tänkte jag skulle överföra det till bloggen:

Hur vill jag att mitt liv ska se ut?

Skratta, ha kul med mina vänner. Bara vara med dem och ha trevligt. Massa härligt att minnas redan och vill ha mer sådana att blicka tillbaka på. Det är det som är det viktigaste för mig. Det gör mig lycklig nog att vara avundssjuk på mitt egna liv. Man får liksom bekräftelse på att man är en person värd att umgås med. Spelar inte utseende, prestationer eller "vad" man är för roll, utan "hur" man är. Jag älskar mina vänner med deras värderingar och gillar de att umgås med mig kan jag väl inte vara så tokig! Man blir lite som man umgås eller dras iaf till vissa personer. Jag är så glad att jag hittat mina.

Nästan det ända i mitt liv just nu som jag är säker på. Vill även ut och resa och utbilda mig som ngt kul, men att trivas med vardagen är det viktigaste. Inte hur man ser ut och har bokstavligt talat lagt lite för mkt vikt på det. Intalas från familjen att det är en bra egenskap att va fåfäng men mina kompisar håller inte med! I grund och botten gör nog inte jag heller det, eller vill iaf inte att det är det som ska få styra mitt liv. Det är ingen bestående lycka utan kan ändras på ett kick.

Men jag älskar att uppskatta sin egen spegelbild och tycka att nu ser jag bra ut. Men det har väl hänt även när jag inte varit farligt underviktig? Men allt handlar om självkänslan just den dagen... fast jag vill ju inte att hur jag tolkar min spegelbild ska påverka resten av hela dagen eller veckan! Nu för tiden gör den alltid det. Men jag vet att när jag förra gången försökte tillfriskna från min anorexi och släppte på kravenn fick andra saker vara med och påverka min lycklighetstermometer mkt oftare... Visst hade utseendefixeringen a.k.a sjukdomen fortfarande beslag över vissa delar av hjärnan vilket gjorde att när jag föll ner i gropparna gjorde det ont. För den tyckte inte att jag var snygg. men det kan väl inte varit JAG som såg ett fetto som jag intalade mig då.

Många tyckte jag var snygg då men ingen verkar hålla med om det i mitt nuvarande tillstång förutom alla pro-ana kanske då, och min egen sjukdom. Så jag säger ju emot mig själv. Om jag vill att andra ska tycka att jag ser bra ut men väljer att inte se ut så sen iaf! Har själv som argument att det viktigaste är väl att man själv tycker om sitt utseende. Men existerar den möjligheten över huvudtaget nu för tiden? Det finns en möjlighet att ätstörningstankarna och ideal har så stor kraft att mitt eget omdöme inte har ngt alls att tycka till om...

Familjens åsikter om kroppar/utseende påverkar extremt men alla har ju faktist rätt att tänka olika. Man har ju olika smak och det är ingen som säger att man måste tycka precis som dem eller att jag ska försöka få in dem i mitt tänk (de klankar ner på folk med en liten bilring, sitter med en pomme i handen eller typ bara tränar 2 ggr i veckan). Jag kanske inte alls vill tycka så mkt över huvudtaget om t.ex celluliter eller att inte träna varje dag.

Jag använder mitt utseende för att ha kontroll och det begränsar mig från att leva det liv jag egentligen vill leva. Jag vill inte höra att fåfänga är ngt nyttigt för i mitt fall kanske det inte är så! Någonstans vet jag att jag ser rätt bra ut men måste nog bara komma till en punkt då jag accepterar det och sedan går vidare. That's it, inte älta och småjustera. För vem vill jag se bra ut egentligen? killarna eller pro-ana?

För klart jag vill se bra ut. Det vill väl alla, men inte i den här kontrollvarianten som styr hela vardagen, det mår ingen bra av. Nu har jag nått mina mål över hur jag ville se ut(eller jag blir ju iaf aldrig helt nöjd) så det är dags att inse att alla problem löste sig inte automatiskt och jag lever inte ett fulländat liv. En lycka baserad på utsidan är också en slags, eftersom jag mår rätt bra och upplever ofta glädjerus. Men den slags lycka är skör och inte underbar som den man kan finna i själen. Som att älska och bli älskad.

Men kan man inte ha både och? En bra kompromiss är väl den själsliga lyckan med bra självkänsla, och logiskt borde det komma på köpet...  tycker man om sig själv för den man är och inte efter utseendekrav blir nog mkt i vardagen lättare. Vägen till inre harmoni och riktig lycka kan inte finnas genom att försöka uppnå det perfekta utseendet. Iaf inte för min del. Så det rätt är att släppa dessa tyglar lite och leva mitt drömliv med kompisar, romanser och kärlek till sig själv!

Bra att ha ngt annat att kämpa för.. har alltid varit en A person som ska prestera. Det här är väl ett nytt rimligt mål att kämpa för?

Jag var skeptisk till hur bra den här personligheten är, i synnerhet ihop med kontrollbehov. Men mina vänner är också högpresterande och i de flesta fall är det en väldigt attraktiv egenskap. Alla har nog ett eller annat slags bekräftelsebehov och mitt är väldigt stort. Får jag inte höra att jag är DUKTIG vill jag höra att jag är söt, vältranad osv. Men när jag är med mina kompisar får jag autimatiskt bekräftelse på att jag ära allt det där utan att att de det behöver komma ut genom deras mun (som i annat fall krävs). Visst ger vi varandra komplimanger men det är en så liten vikt av det hela. När vi säger - vad snygg du är idag! menar vi ju inte att det är allt som betyder ngt hos den personen utan just i den stunden en liten liten liten klick grädde på moset. Det känns som en bra balans jag vill leva med!

Och det här med att vara duktig. Mina kompisar är det och många har höga krav på sig själva. Vi vill alla bli ngt och har samtidigt begåvats med intellekt, talanger och ambitioner om att uppnå ngt. Vi är inte ngn av oss likvärdiga med allt eller "svennsons". (Men missförstå mig inte, jag ser inget fel att inte vilja va högpresterande eller inte ha samma vräderingar som oss. Jag förstår till skillnad från andra, att alla är olika och har olika behov. man måste lyssna till vad som gör en själv lycklig.)

Att vara duktig och lyckas med utmaningar vet jag att jag faktist är och har en hel lista med prestationer och bevis på framgång, så självfortroendet är det inget fel på.

Men måste man alltid vara duktig?

Ja, jag måste nog få vara det, som den person jag är. Annars kämpar jag emot mina egna personligheter. Men inte alltid. Det gäller att hitta en balans men också att släppa kraven ibland för precis som vid utseendefixeringen kan ingen va perfekt här heller. Aldrig bli helt nöjd eller låter duktighetsterometern styra hela din dag på grund av det du uträttat. Då får man ytterliggare bekräftelsepå att man inte duger som man är.

Visst har det(vad man gör) en stor betydelse för vem man är, men även här är det inte hela historian! Jag behöver få veta att jag är bra som jag är och inte efter hur jag ser ut eller presterar! Det är bara ett plus i kanten...

Bra, en värdering och plan över livet i vision men det kommer krävas lite jobb för att nå dit!.... behöver bli lite mer konkret.

1

Måste upp i vikt. för:

1. hälsan
2. hjärnan ska fungera bättre mot depressioner och dy
3. orkar ha kul längre och oftare
4. undvika onödigs konsekvenser som benskörhet
5. (bli snyggare, kunna prestera bättre i bl.a sport och karriär)
6. Men främst av allt. För att kunna leva mitt drömliv!

Det finns ingen genväg där, så låt inte sjukdomen försöka övertala dig ur det igen!

2

Jobba upp självkänsaln!

1. genom att vara mer med kompisar
2. försöka koppla bort prestationer och utseende genom att även lära mig slappna av mer , kolla mindre i spegeln, sluta mäta sig osv

3

Ta tag i saker och aktiviteter som gör mitt liv till hur jag vill ha och leva det, tex:

1. Resa i asien
2. träffa folk
3. festa
4. motionera
5. dansa
6. bo på hotellskola
7. tjäna pengar
8. skaffa familj
9. springa marathon
10. skriva en kokbok
11. resa ännu mer
12. ha sena, mest underbara kvällar med mina vänner
13. fika och snacka strunt på caféer
14. skratta ännu mer
15. kanske göra fler reklam, statist, dansroller osv i media
16. bo utomlands (men såklart alltid återvända i perioder till hemstaden)
17. to be continued...

4

Finna harmoni. Kanske sitter jag på en bergstopp i himalaya och ler över min lycka. Med det viktigaste är att jag gör det inombords!

Ibland är jag rätt klok ändå